Jag har tänkt en del på varför jag tycker om att vara ensam, jag hearingen emot att var med vänner, jag tror det tyvärr handlar ganska mycket om att jag inte alltid ofta haft så många vänner. Också de problem jag haft med min pappa ha gjort att jag Hållö mig inne, det är liksom enklare.

 jag förstår att jag antagligen tycker om att vara själv är för att jag på grund av de sakerna vant mig vid det. Men jag inte det är fel att gärna vara själv, ligga i sängen en lördags kväll eller ta en promenad med hunden. Ibland tänker jag att jag måste ut mer och att jag inte har några vänner. Det stämmer inte. 

ibland hade jag gärna festat järnet varje helg men det är inte sån jag är. Jag vet inte om jag vill vara sån för 98% av mitt nuvarande liv känner jag mig jävligt nöjd med mig själv. Jag har kämpat för att komma hit. Det handlar inte om att jag ändrat mig sen jag var 11-12 och hatade allt. Jag har upplevt mycket och fått många nya vänner ja men det som gjort skillnad är att jag accepterat livet. Accepterat mig. Jag kan inte beskriva mig själv. Jag brukar inte sminka mig men gör det gärna för nöjes skull, Jag älskar att gå barfota, nakenbada, klä mig i adidas, hänga i orten och lyssna på rap, spela teater och hålla på med politik, vara ensam med vänner och familj. De här skillnaderna gör att jag inte riktigt hittat "min plats" men vem vill leva på EN plats? Jag vet att jag kan ligga sent på natten och gråta för att jag är så annorlunda och aldrig tillräckligt annorlunda. Jag är inte antingen eller och aldrig 100%. Jag är 110% av olika saker.